Jag fick en spegel

Jag hade varit utan spegel ett tag, de speglar jag hade hemma var suddiga och jag kunde knappt känna igen mig själv när jag försökte se hur jag såg ut.

Hemma finns en spegel men eftersom den är lite bucklig blir min spegelbild skev och mina ansiktsdrag utdragna, och suddiga.

Efter ett tag undrade jag hur jag såg ut, var det verkligen jag där i spegeln? Är jag så ful?

Efter att tiden gick och de speglar som fanns var de enda som visade hur jag såg ut blev jag övertygad att det var så jag mötte min omvärld.

En dag fann jag en ny spegel, den var bara till låns och jag visste att den skulle lämnas tillbaka en dag, den var inte min att behålla.

Spegelns yta var blank som en sjö på sommaren då vinden står helt still. Ramen var vacker, enkel och sval.

När jag först tittade märkte jag alla små ärr, alla små rynkor, de gråa hårstråna vid tinningen.

Det var skrämmande att titta i spegeln, men spegeln var där, tålmodig och ofarlig, den dömde inte och efter ett tag såg jag inte ärren, rynkorna, eller de gråa hårstråna. Istället log jag, där var pappas klargröna ögon och mammas lätt uppåtpekande näsa.

Spegeln gav mig mod att inte väja undan utan att titta rakt in mig själv.

I spegeln såg jag en man som många andra, en man som gör sitt bästa med brister och styrkor, en man som är helt ok, kanske även lite mer än ok.

Jag tyckte så småningom om vad jag såg, det var längesen jag jag kände mig trygg i den där personen framför mig. Och inte bara trygg, jag kände mig stolt.

Dagen då spegeln skulle lämnas åter kom närmre och eftersom avskedet bara skulle bli värre ju längre tiden gick bestämde jag mig för att lämna tillbaka spegeln tidigare än nödvändigt.

När återlämnandet skett kände jag mig osäker på om spegeln var orsaken till min nyfunna självbild. Skulle allt nu bli som innan?

Påväg hem funderade jag på om allt var inbillning.

Väl hemma tvättade jag ansiktet och som vanligt tvekade jag lite innan jag tittade upp mot spegeln.

När jag väl förde bort händerna från ansiktet och mötte min spegelbild log jag, där var pappas klargröna ögon och mammas lätt uppåtpekande näsa.